landulf

Morfar ♥




Idag har jag min första lovdag på höstlovet, helgen har varit full med roliga saker som tro hopp och skola på lördagen, hela dagen. Sjukt inspererande! och lunganade, prestationskraven släppte.
 På söndag såg jag Erik Tilling och Bengt Johansson live i fliladelfia kyrkan, Jag grät för att det var så otroligt ärlig och bra musik. Fick en signerad skiva av Erik, Bengt känner vi så det skulle kännas fånigt att fråga. . .  
Nazareth har sovit hos mig hela helgen också, min spanska kompis som studerar psykologi i Göteborg, det var härligt att träffa henne, omväxling och kärlek!

Men bilden då? Morfar kom hit igår och har sovit över tills idag. Hela morgonen har jag bara tagot det lugnt och gjort saker i min egen takt, och känt att jag har haft tid att slösa tid. Och då har jag slösat massor med tid att sitta och lyssna på morfar och hans liv, kvalitetstid ♥ Jag vill bara skriva om morfar nu när han fortfarande lever och på så sätt uppskatta honom så att jag inte gör det när han har gått vidare. Han är ändå snart 90 år, han är ju förr 1920, det är saftigt mycket liv att dela med sig av!
Det roliga med detta är att när vi var färdiga med pratandet och kaffedrickandet så ville han gå upp och ta ut pengar från bankomaten, och jag ville förvirra mig i facebook. Så tiden flög fram och tillslut tröttnade jag på facebook. Och när jag har suttit så länge brukar jag ha suttit alldeles för länge! Så slog det mig,
MORFAR! 
Shit shit shit! vad har hänt! jag såg senariot framför mig, jag kommer upp till centrum och en ambulans står där. Jag springer fram till en dam som står och iaktar händelsen, jag frågar anfått efter att ha sprungit upp för backen: Vad har hänt? svaret blir, En farbror ramlade ihop, förmodligen en hjärtattack.
Blodet rusar jag springer fram mot båren som lyfts in i ambulanden, damen kollar förskräckt efter mig. Men ambulansföraren stoppar mig och jag börjar förtvivlat skrika:
Släpp mig! Det är min morfar!!

Dessa tankar susade genom mitt huvud när jag småsprang upp för backen. Runt varje krök önskade jag att den smått hjulbenta mannen med basker skulle dyka upp, och ja, detta är en lycklig historia, mannen dök upp runt ett hörn. Jag korsade gatan och gick fram till morfadern som stod och kollade på en stor färgglad ek på en tomt. Han släpper inte blicken medan han säger, vilka fina trädgårdar det finns. Jag säger med ironi i rösten, när tog det 45 minuter att gå fram och tillbaka till centrum?
Vi skrattar åt allt och han tackar för min omsorg.
Min morfar är Bäst!