landulf

jag är inte så nära att jag når tunnelbanestationen. den bussen tar 30 min för att komma till Alvik.

Centrumet är fotfarande en konkurens mellan ica och konsum plus lite lokala mathak, ett litet hobbybibliotek och massa parkbänkar, utplacerde av kommunen.

Ungarna i bygden driver omkring på stationen och bussen går aldrig som man vill.

Ändå, trots likheten, är olikheten slående.

Det är inte upplägget inte, namnet.

Jag var hos morfar i veckan, se hur gubben hade det i 'våla. Sitta och titta ut genom köksfönstret, träffa Peter, laga mat, kolla på bonde söker fru (ja han följer stenhårt) och se hur han lever sitt liv. Bonnesnacket inspererade mig till att prata alla olika dialekter som min hjärna medvetet eller undermedvetet kunde komma på, vilket visade sig ett dygn senare vara en blandning av vätskötska göteorska dalslänska och 'vålamål (om jag fick välja namn). En väldigt veckert samtal hade jag med Lina denna dag!

Där började jag se kontrasterna, inte bara mellan förort och kransort, utan vad Stockholm är. vilken densitet den staden har, inte som andra och inte på ett övernaturligt bra ätt, detta är inte en hyllning.

Stockholm är som en stor snäll ledsen blöt björn. Och i ärlighetens namn, jag gillar det inte här, inte på samma sätt som jag skulle gilla att bo i skogarna runt hemtrakterna Darlsland, men jag behöver vara här.

Efter att ha irrat omkring, åt alla rktningar med tunnelbanan och kors o tvärs bland alla gator har jag drabbats av en ofrivilligt saknad, jag hör hemma här, bor här, gillar det inte men det är bekant, så mycket är bekant! Jag vill bo kvar här för att känna staden och leva med den.

Att bo i kollektiv kalas mitt i denna soppa som stockholm häller över oss av vemodighet och individualism, betyder trygghet, min trygghet. Att va fler, tillsammans, i Stockholm, behövs.

Älska mer.

Jonathan Johansson - Stockholm